Den 14 september 2014 var det åter dags för det svenska
folket att gå till vallokalerna för att lägga sina röster. Detta den finaste
och enskilt viktigaste händelsen för att göra sin röst hörd i vilken riktning
man vill att landet Sverige ska gå, något vi ska vara stolta över och tacksamma
för att vi får göra då det är långt ifrån alla som har den möjligheten i ett
globalt perspektiv.
Ett intensivt arbete för de olika partierna hade därmed nått
vägs ände, nu var det bara att luta sig tillbaka och med spänning invänta
valresultatet några timmar senare. Spänningen skulle dock visa sig vara
kortvarig. Det stod tidigt klart att valresultatet visade att det svenska
folket lagt sina röster för en förändring. Tittar man närmare på resultatet så
är det uppenbart att den enskilt största anledningen till detta berodde på
minskat stöd för Alliansen snarare än ökat stöd för de Rödgröna.
Faktum är att valresultatet för de Rödgröna 2014 och 2010 är
så gott som identiskt, 43,62% mot 43,60%. Alliansen däremot tappade nästan 10
procentenheter från 49,28% till 39,43%. Att då tala om att det skulle blåsa
vänstervindar i Sverige är därmed exceptionellt överdrivet, såvida man inte
räknar in Sverigedemokraterna till vänster eftersom de ökade från 5,70% 2010 till
12,86% 2014, och det har jag svårt tro att någon skulle acceptera.
Nej, det valet 2014 visade på var att väljarna inte var
nöjda med den politik som Alliansen lade fram för granskning inför valet.
Vilsna Alliansväljare, kanske i första hand Moderater, valde att istället lägga
sin röst på Sverigedemokraterna.
Fredrik Reinfeldt gjorde då det enda rätta och meddelade sin
avgång redan på valnatten vilket han har min allra största respekt för. Faktum
är att samtliga Alliansledare borde ha ställt sina platser till förfogande då
de bar det högsta ansvaret inom respektive parti för Alliansens, och framför
allt då Moderaternas, stora väljarflykt.
Centerpartiets Annie Lööf hade visserligen bara precis
blivit varm i kläderna och är numera väldigt populär inte bara inom partiet.
Det hördes till och med röster som ansåg att Annie borde vara Alliansens
statsministerkandidat vid ett eventuellt extra val efter hennes starka insatser
i slutdebatterna innan valet. Att hon sitter kvar får därmed ses som ett fullt
acceptabelt beslut.
Göran Hägglund tog dock sitt ansvar i början av 2015 och
meddelade sin avgång, vilket gör att Kristdemokraterna nu kan genomgå sitt
utvecklingsarbete med en ny partiledning, till skillnad från Folkpartiet där
Jan Björklund envist hänger sig kvar. Detta
trots det stora valnederlaget inte bara för Alliansen, utan även för Folkpartiet
som minskade från 7,06% till 5,42%. Detta
trots att Folkpartiet nu genomgår ett grundläggande utvecklingsarbete, som
rimligen en ny partiledning borde få sätta sin prägel på.
Även om stafettpinnen skulle visa sig lämnas över till en ny
partiledare vid partiets landsmöte till hösten, vilket får ses som relativt
troligt, så kommer det utvecklingsarbete som nu sker vara hårt präglat av Jan
Björklund och hans närmaste krets. Därmed står herr Björklund och pekar med
pekpinnen åt vilket håll partiet ska vandra, oavsett om han blir vald eller
inte. Det kan betyda att potentiella kandidater kan komma att avstå från att
kandidera då politiken redan är utstakad i en riktning som för hen kanske inte
är helt önskvärd.
Är detta verkligen det bästa för Folkpartiet och Alliansen?
Min bestämda åsikt är nej, Jan Björklund borde ha meddelat sin avgång samtidigt
med Fredrik Reinfeldt på valnatten då det stod klart att det nu skulle komma
att behövas ett stort utvecklingsarbete för hela Alliansen.
Snedtrampen inom Alliansen slutar dock inte med detta. När
det stod klart att Alliansen förlorat valet och att statsministern skulle heta
Stefan Löfvén och inte Fredrik Reinfeldt, borde Allianspartierna med omedelbar
verkan gått skilda vägar för att kunna plåstra om sina sår, utveckla sin
politik och sedan gemensamt komma med en helt ny valplattform inför valet 2018.
I mina ögon var det ett kapitalt misstag av Alliansen, med tanke på det givna
valresultatet, att lägga en gemensam budget i opposition med de förutsättningar
som då fanns. Detta har tvingat Stefan Löfvén i knät på Jonas Sjöstedt som bara
har att tacka och ta emot, istället för att kunna luta sig emot olika
Allianspartier beroende på vilken fråga det rör sig om, vilket hade varit
betydligt bättre för Sverige, och definitivt betydligt viktigare än Allianspartiernas
stolthet.
Då hade vi även sluppit det politiska kaos som uppstod med
hot om extra val och den hårt kritiserade decemberöverenskommelsen.
Förespråkare för Allianspartierna säger nu att S+Mp inte längre måste luta sig
mot V då Alliansen inte tänker lägga en egen budget, men det är ju rent av
skrattretande med tanke på att det är dom själva som tvingade Löfvén i den
riktningen från första början.
Decemberöverenskommelsen är djupt olycklig ur flera olika
perspektiv. För det första sätter den demokratin ur spel som den är tänkt att
fungera, då ett minoritetsstyre kan få sitta i regering trots att det finns en
majoritet som förespråkar allt annat än, som det är just nu, en vänsterpolitik.
För det andra så spelar den helt och hållet Sverigedemokraterna i händerna.
Missnöjda väljare från både Alliansen och de Rödgröna kommer fortsätta att
strömma till partiet och det är mycket troligt att de vid nästa val kommer
landa kring uppemot 20%.
Allianspartierna borde ha erkänt sig slagna och gjort sig
tillgängliga för överenskommelser över blockgränsen, både gemensamt och
individuellt, så länge som de inte har någon tanke på att samtala med
Sverigedemokraterna vilket får ses som högst otroligt. Väljarna förtjänar
större respekt än vad som nu visats dem och de demokratiska spelreglerna borde
vara viktigare än den egna prestigen.
För Sveriges bästa.
Men även för Alliansens bästa.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar