Konsten att vara nödvändig.

Jag har nu varit mer eller mindre politiskt engagerad sedan valet 2006. Det var då jag valde att sätta mig in i vad alla partier faktiskt stod för, och att dessutom ta ställning för vilket parti som jag kände kunde representera mina åsikter bäst och därmed bli medlem.

2006 var integrationsfrågorna på tapeten. Folkpartiet mer eller mindre ägde frågan i debatterna, och Lars Leijonborg hade 4 år tidigare gjort ett succéval med kravet på svenska för medborgarskap, ett förslag som var en av de största anledningarna att valresultatet landade på 13,3%, bara knappa 2% mindre än vad Moderaterna då hade. Det var alltså redan här tydligt vilken frågor om faktiskt var viktig för många, men som inte togs på särskilt stort allvar av partierna.

I valet 2006 gick Folkpartiet bakåt igen och landade på 7,5%. Moderaterna växte däremot till 26,2%. En slutsats om att missnöjda moderatväljare valde Folkpartiet 2002, för att sedan återgå 2006 då de märkte att Folkpartiet ändå inte kunde åstadkomma någonting utan istället "valde" att ställa sig utanför maktens korridorer trots succévalet 2002 som därmed var mer eller mindre meningslöst. Missnöjet med förd politik var däremot inte slut i och med detta.

Här började istället Sverigedemokraterna att vinna mark. Med en vältalig partiledare har de växt explosionsartat de senaste valen, och tagit väljare från mer eller mindre alla partier, men kanske främst från Moderaterna nu på slutet som återigen tappat mark pga att de inte haft en politik på integrations/migrationsområdet som deras väljare anser vara tillräckligt bra. Denna tendens har alltså varit tydlig länge, men ändå inte tagits på allvar.

Tyvärr så har detta fortsatt vidare till dags dato. Det är inte förrän nu som utspel i rätt riktning kommer från olika Allianspartier i första hand. Tyvärr måste jag säga, att det lutar åt alldeles för lite och alldeles alldeles för sent. Dessutom kom decemberöverenskommelsen, vilken sticker i ögonen på de allra flesta då demokratin de facto faktiskt sätts ur spel, och en minoritet kan styra över en majoritet av svenska folkets röster. En katastrofal överenskommelse om tanken är att man vill lyckas vinna tillbaka röster från Sverigedemokraterna.

Som det ser ut i dagsläget har nu Sverigedemokraterna börjat locka väljare som tidigare aldrig skulle kunna tänka sig att rösta på dem, mycket pga dessa frågor, men även för att de kommer med enkla förklaringar på svåra problem, något som går hem ute i valstugorna. Jag förutspådde redan efter förra valet att Sd kommer fortsätta öka och i valet 2018 landa kring 20%, en åsikt som jag inte er någon anledning till att justera för tillfället. Det kan faktiskt sluta så illa, beroende på vilka åskter man har naturligtvis, att Sd snart kommer vara Sveriges största parti.

De etablerade partierna har fortsatt att motarbeta väljarna, och därmed minskar också stödet fullt logiskt. Kd har nu tagit ställning för att bli ett tydligare högerparti och var också först med utspel i frågor om tidigare bara Sd vågade göra. Det är ju så dags nu när dessa väljare redan har hamnat hos Sd. Kd kommer framöver få kriga om de missnöjda gammelmoderater som ännu inte lämnat för Sd, och kanske kanske kan lyckas få en marginell andel av de väljare som flytt till Sd att komma tillbaka, även om decemberöverenskommelsen gör att även det kan bli svårt. Eftersom dessa utspel kommer så sent riskerar Kd att hamna i facket onödigt parti, särskilt som nu dessa frågor lyfts av andra partier.

Också Folkpartiet har hamnat i detta fack. Fråga efter fråga går att jämföra med Moderaterna som tagit ett hopp åt vänster. Skolfrågan är inte lika förknippad med Fp längre, mer än att de får skyllen för att resultaten av alla reformer lyser med sin frånvaro ännu så länge. M har mer eller mindre samma skolpolitik, och inte ens ett förstatligande av skolan känns längre som främmande att kunna få igenom hos M. Detta är ju dessutom en fråga om också Sd driver, och där finns alltså inte mycket att hämta vad väljer väljarsympatier. Kärnkraftsfrågan är de inte heller ensam om. Försvaret skulle kunna bli en viktig fråga men vinner inga val i dagsläget. Feminismfrågorna ägs av vänstern där detta anses vara viktigare. Risken är därmed stor att Fp förlorat kampen om många viktiga röster eftersom de agerat för sent. Ett steg mer till höger gör att de lika gärna kan gå ihop med M. Till vänster finns redan C som bättre har lyckats profilera sig och vinna förtroende i frågor som inte så många andra driver. Lägg därutöver till att Fp:s förnyelsearbete sker med samma gamla ledning som resulterat i sjunkande siffror i varje val, så är det inte särkilt svårt att se varthän det lutar...

Jag börjar mer och mer luta mig mot åsikten att det bästa vore om Fp och Kd gick ihop med M och bildade ett nytt eget högerparti, samt låta C ta hand om mitten utanför den konstellationen. Annars rikerar vi att alla dessa röster hamnar på partier som inte ens når 4% spärren framöver. vilket kommer gynna den rödgröna röran och Sd ännu mer. Tyvärr är risken stor att just detta kommer ske i valet 2018. Vi börjar helt enkelt få för många onödiga partier.

Alliansen bär ansvaret för det politiska kaoset

Den 14 september 2014 var det åter dags för det svenska folket att gå till vallokalerna för att lägga sina röster. Detta den finaste och enskilt viktigaste händelsen för att göra sin röst hörd i vilken riktning man vill att landet Sverige ska gå, något vi ska vara stolta över och tacksamma för att vi får göra då det är långt ifrån alla som har den möjligheten i ett globalt perspektiv.

Ett intensivt arbete för de olika partierna hade därmed nått vägs ände, nu var det bara att luta sig tillbaka och med spänning invänta valresultatet några timmar senare. Spänningen skulle dock visa sig vara kortvarig. Det stod tidigt klart att valresultatet visade att det svenska folket lagt sina röster för en förändring. Tittar man närmare på resultatet så är det uppenbart att den enskilt största anledningen till detta berodde på minskat stöd för Alliansen snarare än ökat stöd för de Rödgröna.

Faktum är att valresultatet för de Rödgröna 2014 och 2010 är så gott som identiskt, 43,62% mot 43,60%. Alliansen däremot tappade nästan 10 procentenheter från 49,28% till 39,43%. Att då tala om att det skulle blåsa vänstervindar i Sverige är därmed exceptionellt överdrivet, såvida man inte räknar in Sverigedemokraterna till vänster eftersom de ökade från 5,70% 2010 till 12,86% 2014, och det har jag svårt tro att någon skulle acceptera.

Nej, det valet 2014 visade på var att väljarna inte var nöjda med den politik som Alliansen lade fram för granskning inför valet. Vilsna Alliansväljare, kanske i första hand Moderater, valde att istället lägga sin röst på Sverigedemokraterna.

Fredrik Reinfeldt gjorde då det enda rätta och meddelade sin avgång redan på valnatten vilket han har min allra största respekt för. Faktum är att samtliga Alliansledare borde ha ställt sina platser till förfogande då de bar det högsta ansvaret inom respektive parti för Alliansens, och framför allt då Moderaternas, stora väljarflykt.

Centerpartiets Annie Lööf hade visserligen bara precis blivit varm i kläderna och är numera väldigt populär inte bara inom partiet. Det hördes till och med röster som ansåg att Annie borde vara Alliansens statsministerkandidat vid ett eventuellt extra val efter hennes starka insatser i slutdebatterna innan valet. Att hon sitter kvar får därmed ses som ett fullt acceptabelt beslut.

Göran Hägglund tog dock sitt ansvar i början av 2015 och meddelade sin avgång, vilket gör att Kristdemokraterna nu kan genomgå sitt utvecklingsarbete med en ny partiledning, till skillnad från Folkpartiet där Jan Björklund envist hänger sig kvar.  Detta trots det stora valnederlaget inte bara för Alliansen, utan även för Folkpartiet som minskade från 7,06% till 5,42%.  Detta trots att Folkpartiet nu genomgår ett grundläggande utvecklingsarbete, som rimligen en ny partiledning borde få sätta sin prägel på.

Även om stafettpinnen skulle visa sig lämnas över till en ny partiledare vid partiets landsmöte till hösten, vilket får ses som relativt troligt, så kommer det utvecklingsarbete som nu sker vara hårt präglat av Jan Björklund och hans närmaste krets. Därmed står herr Björklund och pekar med pekpinnen åt vilket håll partiet ska vandra, oavsett om han blir vald eller inte. Det kan betyda att potentiella kandidater kan komma att avstå från att kandidera då politiken redan är utstakad i en riktning som för hen kanske inte är helt önskvärd.

Är detta verkligen det bästa för Folkpartiet och Alliansen? Min bestämda åsikt är nej, Jan Björklund borde ha meddelat sin avgång samtidigt med Fredrik Reinfeldt på valnatten då det stod klart att det nu skulle komma att behövas ett stort utvecklingsarbete för hela Alliansen.

Snedtrampen inom Alliansen slutar dock inte med detta. När det stod klart att Alliansen förlorat valet och att statsministern skulle heta Stefan Löfvén och inte Fredrik Reinfeldt, borde Allianspartierna med omedelbar verkan gått skilda vägar för att kunna plåstra om sina sår, utveckla sin politik och sedan gemensamt komma med en helt ny valplattform inför valet 2018. I mina ögon var det ett kapitalt misstag av Alliansen, med tanke på det givna valresultatet, att lägga en gemensam budget i opposition med de förutsättningar som då fanns. Detta har tvingat Stefan Löfvén i knät på Jonas Sjöstedt som bara har att tacka och ta emot, istället för att kunna luta sig emot olika Allianspartier beroende på vilken fråga det rör sig om, vilket hade varit betydligt bättre för Sverige, och definitivt betydligt viktigare än Allianspartiernas stolthet.

Då hade vi även sluppit det politiska kaos som uppstod med hot om extra val och den hårt kritiserade decemberöverenskommelsen. Förespråkare för Allianspartierna säger nu att S+Mp inte längre måste luta sig mot V då Alliansen inte tänker lägga en egen budget, men det är ju rent av skrattretande med tanke på att det är dom själva som tvingade Löfvén i den riktningen från första början.

Decemberöverenskommelsen är djupt olycklig ur flera olika perspektiv. För det första sätter den demokratin ur spel som den är tänkt att fungera, då ett minoritetsstyre kan få sitta i regering trots att det finns en majoritet som förespråkar allt annat än, som det är just nu, en vänsterpolitik. För det andra så spelar den helt och hållet Sverigedemokraterna i händerna. Missnöjda väljare från både Alliansen och de Rödgröna kommer fortsätta att strömma till partiet och det är mycket troligt att de vid nästa val kommer landa kring uppemot 20%.

Allianspartierna borde ha erkänt sig slagna och gjort sig tillgängliga för överenskommelser över blockgränsen, både gemensamt och individuellt, så länge som de inte har någon tanke på att samtala med Sverigedemokraterna vilket får ses som högst otroligt. Väljarna förtjänar större respekt än vad som nu visats dem och de demokratiska spelreglerna borde vara viktigare än den egna prestigen.

För Sveriges bästa.

Men även för Alliansens bästa.

Släpp facket fritt!

Något som irriterar mig mer och mer ju längre tiden går är socialdemokraternas och vissa facks samverkan. I mina ögon MÅSTE facken vara politiskt obundna för att kunna representera sina medlemmar på ett bra sätt. I dagsläget har Alliansen suttit vid makten i 7 år. Stora summor har pumpats in i medlemspengar - för vad? Jo, för att stötta socialdemokraterna. Det är ju något som alla medlemmar vill, för alla kommunalare till exempel är ju socialdemokrater... Eller inte. Inte nog med detta. Hur mycket har socialdemokraterna kunnat påverka de beslut som tagits de senaste 7 åren? Kan det vara.... inga? More or less. Med andra ord, väl spenderade medlemspengar...? I mina ögon är det rent ut sagt för jävligt. Det borde väl snarare vara så att de jobbade för att påverka politiken hos de partier som faktiskt tar besluten som påverkar medlemmarna? Är inte det en självklarhet? Nä då sitter man hellre i opposition och stöttar en socialdemokratisk valkampanj för att eventuellt kunna påverka något efter 2014. Vinner inte S då heller så får alltså medlemmarna slösa bort stora summor pengar på ingenting i några år till. Tänk så förbaskat otur dom har när dom tänker... Jag rekommenderar alla att läsa följande rapport, som belyser ämnet på ett väldigt bra sätt: Släpp facket fritt! - Då kan den svenska modellen räddas. Personligen är jag på väg att lämna facket, och det borde nog fler fundera på att göra.